Nu är jag här

Ah, ja vad säger man. Det finns vissa grejer som verkligen kan fa en pa daligt humör, som när man har beställt transfer men det star ingen och väntar pa en pa en flygplats man inte känner till. Men da är det ju ganska ballt att vinka in en taxi och säga sadär världsvant "Hähnelstraße 12, bitte". Men i vilket fall, allt känns bara konstigt. Ingenting fungerar för mig, och det började redan i Söderhamn da mitt tag var inställt sa jag fick sitta och aka buss ända ner till Arlanda. Skulle man ha tagit det som en varning eller? Och pa flyget fick jag sitta brevid en san där härlig affärsman i sina bästa ar. Gud, jag tror att Elin Östrin skulle ha älskat honom, det känns som sa. Han satt och lyssna pü Nelly Furtado och Eminem. Den blandningen. Till den killen. Till raga pa det sa hade han ju glömt sina läsglasögon uppe med handbagaget sa han stod och skrevade mig mitt i synen. Twice. Iaf sa fick jag ett varmt välkomnande av kvinnan jag bor hos. Riktigt rar. Och pratglad. En pratglad tysk som pratar dialekt och väldigt snabbt kan bli pafrestande för hjärnan. Dessutom har hon en krycka ocksa. Och toan är helt tokig, jag orkar inte ens förklara. Men huset är för övrigt fint, altbau som man säger.

första dagen i skolan var imorse da, hur tidigt kom inte jag? Sa jävla nervös. Men U-Bahn hanterar jag galant. Faktiskt. Jag hamnade i en grupp med en skitsöt japanska, som kuriosa. I eftermiddags irrade jag runt pa Alexanderplatz Bahnhof. Fraga mig inte varför. Jag ska inte sticka under stol med att jag ett par ganger har fatt tarar i ögonen och undrat vad fan jag sysslar med, och det har bara gatt ett dygn. Vad är det här. Nu sitter jag iaf pa skolan igen, det är nagot samkväm med gratis öl och jag passade pa att sätta mig vid datorn en sväng.

Haha, vad fan är det jag haller pa med...
//Tschüß Lina